För jag var nere men uppe på fem. Det var lite så jag kände tidigare idag. Humöret var ungefär nere vid fotknölarna och jag ville bara dra täcket över huvudet och somna om. Sedan kom jag på det. Jag som ofta får höra att jag måste vara ett av Håkan Hellströms största fans. Hans bok har funnits ute i över en vecka och jag hade inte ens haft den i mina händer innan idag. Katastrof ta mig fan. Så jag gick förbi bokhandeln på vägen till jobbet och voila! Humöret uppe vid max igen. Nu är det jag som kryper ihop i ena hörnet av soffan, invirad i en filt, med den här helt fantastiska boken i knät. Håkans egna historia i form av 80% fotografier och 20% ord. Jag tror nog man kan kalla det hallelujah moment.

Men först: Fisksoppa med en hel drös rotfrukter och en lång varm dusch. Ciao!