Var på bio igår och såg något av det jobbigaste jag sett på flera år. Jag saknar dig. Tror mina ögon var torra ungefär tio minuter av etthundratjugo och än idag får jag en klump i magen så fort jag tänker på det. Filmen är baserad på en roman av Peter Pohl. En roman som jag som tonåring läste x antal gånger och grät så mycket att vissa ord flöt ihop med varandra på pappersbladen. En sann historia om hur man överlever efter att ha förlorat en del av sig själv, i det här fallet sin enäggstvilling. Jag vet inte riktigt vad det är som berör mig så otroligt mycket. Kanske är det den överlevande Tinas känsla av att hennes syster gjorde det oförlåtliga och lämnade henne ensam. Kanske är det för det faktum att jag automatiskt målar upp det värsta tänkbara scenariot där en av mina närmsta plötsligt bara försvinner från mig. Det spelar egentligen ingen roll varför, men det var otroligt länge sedan jag kände så mycket av en film. Skådespeleriet var kanske inte hundra procentigt men det är känslan som är det viktigaste, och den går näst intill att skära i med kniv.

Nu tänkte jag försöka muntra upp mig själv med lite Pretty little liars och mörk choklad. Den där med salt i. Otroligt abstinensframkallande! Helt sjukt. Ha en fin kväll!