Alltså förlåt om jag tjatar om den här låten, men jag kan för tillfället inte tänka på så mycket annat. Den spelas i mina hörlurar, den spelas ur mina högtalare och den går på repeat i mitt huvud konstant. Jag har sagt det förut, men Kent gör något med mig som jag aldrig riktigt kommer förstå. De drar in mig i en verklighet där det känns som någon har ryckt ur mina tankar och känslor och fått ner det i ord. En verklighet där jag ständigt går med ett lyckorus. Den här låten är inget undantag. Det var kärlek vid första lyssningen och rysningarna kom redan efter några sekunder. En av favoritpassagerna:

Vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer, och som inte kommer hända. Det är bara en vag känsla av att någonting gått förlorat, att vi slösat vår bästa tid på missunnsamhet. Längre har vi inte kommit.

Älskar det. Nu räknar jag ner till 25 april när hela albumet släpps.

Förutom min Kentbesatthet händer det inte så mycket utöver det vanliga. Ska alldeles strax gå till jobbet. Därefter blir det fikadejt med en fin vän följt av ett spinningpass. Så nu har ni full koll.