14. IRRITATION.


Små lillgamla ungar i moralpredikande TV-serier. Gah jag blir nästan arg bara jag tänker på det. Ett praktexempel måste ju vara den här lilla ungen här över. Han går under namnet Jamie och ni hittar honom i en av mina absoluta favoritserier (OBS! ironi) One Tree Hill. Han kanske tycks vara söt och charmig vid ett första möte, men tro mig, skenet kan bedra. Sedan att skådisen är helt usel också gör väl kanske inte det hela bättre, men herregud vilken liten know-it-all-unge de här är. Blir irriterad bara jag tänker på det. Ett annat exempel: tvillingarna i 7th Heaven. Tror inte de behöver en närmare beskrivning än så. De som trycker sig på spårvagnen innan man ens hunnit komma av är också ett stort irritationsmoment, fast det hör ju egentligen inte hit.

Nästa (och sista): Bästa låttexten - någonsin. Det här ger mig ångest om något.

13. TRE FAVORITFOTOGRAFIER.


Det där med favoritfotografier är svårt. Har en hel mapp full med alla foton som ger mig den där extra känslan som inte riktigt går att beskriva. Här har ni tre av dem. Har aldrig tyckt man ska börja ge sig på att analysera varför just ett foto får en att känna någonting. Tycker det kan få tala för sig själv istället.

Nästa del: Irritation

12. BÄSTA KONSERTMINNE VS. BÄSTA KONSERT.


Bästa konsertminne. En varm julinatt, Roskidefestivalen för sju år sedan, en publiksiffra på mer än 70 000 och ett otroligt vackert Coldplay. Kanske var det för att hela festivalen var den bästa festivalen jag varit på som gjorde sitt. Kanske var det för att jag under hela konserten befann mig i famnen på en då väldigt viktig person. Men mest av allt måste det nog ha varit när Chris Martin sätter sig helt ensam framför pianot och gör vad som måste ha varit den vackraste versionen av Yellow någonsin. Och det faktum att varenda en av oss 70 000 sjöng med.

Bästa konsert. 14 mars 2009 kommer nog för alltid sitta insvetsat i mitt minne. The Killers live i Berlin och jag vet inte hur länge jag hade längtat efter det här mötet. Dagen efter skrev jag: Det är näst intill sinnessjukt hur mycket jag känner för the Killers och jag vet inte hur många gånger jag var nära tårarna under konsertens gång. Det var som att alla känslor inuti mig försökte spränga sig ur kroppen så fort hallen släcktes ned och tonerna till Human ekade bland alla tio tusen fans. Och jag minns fortfarande den där känslan till hundra procent. Det här var en konsert utan något som helst att klaga på. Låtlistan var perfekt, scennärvaron var perfekt och lyckoruset var perfekt. Kan inte bli så mycket bättre än så. Nu väntar jag bara på att de släpper en ny skiva, ger sig ut på turné och kommer till någon arena inte långt från Göteborg.

Nästa del: Tre favoritfotografier

Det blir mycket listor hit och dit nu. Jag skyller på att det inte händer så mycket annat roligt ändå.

Tidigare inlägg
bloglovin RSS Instagram