LEND ME SOME SUGAR, I AM YOUR NEIGHBOUR

Bloggandet går lite i slow motion för tillfället. Har varit fullt upptagen med att ta tillvara på semestern med mina finaste. Förra helgen levde vi livet på bästa Wirelessfestivalen i London. Åh vad det var vackert. Varma sommarkvällar, magiska Kanye West som var så jäkla grym så jag dog lite, en massa dans och allsång och ännu mer magi med Ellie Goulding, Bruno Mars, Outkast, Pharrell och Wiz Khalifa. Längtar redan till nästa år! 
 
Nu försöker jag sakta men säkert ställa in mig på sju veckors vardagsliv med jobb och rutiner innan nästa semester. Någonstans i mitten av dessa veckor blir det dock en paus för Way out West! 
 

I HOPE YOU REMEMBER HOW WE DANCED

Foton: London/Brighton. Jag, Nikon D5000 Tamron 17-50 mm

De senaste två veckorna har bestått av följande: ett par dagar i Brighton med omkringstrosande, shopping, häng vid piren och rosédrickande längs strandpromenaden. Vidare mot London för utgång på Mayfair-klubben Funky Buddha (inte superimponerad), ännu mer shopping, nationaldagsfirande (läs: pepp inför första One Direction-konserten) i Hyde Park, promenad längs Themsen, flera dagsfester och den där känslan av att bara ta dagen som den kommer. Det var så jäkla skönt att ha lite extra dagar i London den här gången för att slippa den där känslan av alla måsten som man bör hinna med. 
 
Nu: Jobb i två veckor sedan blir det semester igen. Det bör man väl överleva. 

CAN YOU GIVE IT BACK TO ME? SHE SAID NEVER IN YOUR WILDEST DREAMS

Foton: Jag, Wembley Arena 6 och 8 juni
 
Jag lever, men det är knappt. Min kropp skriker efter vila och stillhet och min hals är halvt trasig, men vet ni vad, det spelar ingen som helst roll när man har haft två så obeskrivligt fina semesterveckor. Har så mycket att visa och berätta för er men först - One Direction på Wembley Arena! Åh det var så vackert, så fint, så ofattbart stort och så mäktigt så det går inte att beskriva i ord. Känslan av att äntligen få se dem live efter ett års besatthet gick inte riktigt att greppa och det där att det var 90 000 personer på Wembley som sjöng med i varenda ord gjorde att jag dog lite. Tre kvällar sålde de slut (bara det!) och den tomhet vi kände efter första spelningen ledde till att vi lite spontant fixade biljetter till sista spelningen också. Oops. 
 
Tre konserter sammanlagt på en vecka. Wembley x 2 och nu sist på Friends Arena och jag är minst sagt inne i en 1D-bubbla så stor att jag inte vet hur jag någonsin ska ta mig ur. Men imorgon är det slut på semestern (för ett tag) och tillbaka till verkligheten så på något sätt måste jag lyckas. 
 
Jag har även en massa bilder från dagarna i Brighton och London att visa er. De kommer, jag lovar. 
 

Tidigare inlägg
bloglovin RSS Instagram