jag vet inte om jag har lyckats samla mina tankar kring konserten tillräckligt än, men jag tänker i alla fall ge mig på ett försök. lördagen den fjortonde mars tvåtusennio kommer jag definitivt inte glömma i första taget. det är näst intill sinnessjukt hur mycket jag känner för the killers och jag vet inte hur många gånger jag var nära tårarna under konsertens gång. det var som att alla känslor inuti mig försökte spränga sig ur kroppen så fort hallen släcktes ned och tonerna till human ekade bland alla tio tusen fans. att inleda med den låten trodde jag aldrig de skulle göra, men åh vad snyggt det var. de följande knappt två timmarna befann jag mig i någon slags trans. någonstans mitt i slog det mig hur jävla grymma de verkligen är, och hur näst intill äckligt snygg brandon flowers är. när han hoppade upp på högtalaren rakt framför oss fick jag nära på andnöd, herregud.

de avslutande minuterna var de bästa på hela kvällen. bones + all these things that I've done + jenny was a friend of mine och avslutningsvis when you were young. något tecken från scen och plötsligt öppnades kravallstaketen där vi stod upp och folk från hela arenan vällde fram mot scenen. det var konfetti, eldexplosioner och en allsång som kändes djupt in i magen. men framförallt var det ett the killers med en otrolig energi, närvaro och karisma. jag vet inte riktigt när jag kommer förstå att jag faktiskt har sett dem på riktigt, men jag tänker stanna i den här lyckobubblan några dagar till. än är jag inte redo att ryckas tillbaka in i verkligheten.