Tillsammans var de Snook. Idag tävlar de på varsitt håll om landets pop-hjärtan. Det är konstigt det där. Jag menar, Snook är ju knappast vad jag skulle kategorisera som pop, men när båda kör solo är det så pop som det kan bli. Oskar Linnros var först ut och jag tror väl inte att någon har missat en av sommarens största hits Från och med du. I så fall blir jag uppriktigt imponerad. Daniel Adams-Ray släpper debutskivan idag, några månader senare, och det låter riktigt lovande. Frågan är om de skulle ha jämförts så mycket i media om de aldrig haft Snook. Oskars sound är enligt mig lite mer speciellt än Daniels. Det är mer melodiöst experimenterande och låter inte som något Sverige haft tidigare. Det tar ett tag att fastna för låtarna, men när man väl gjort det är det magi. Daniels musik känns snäppet enklare och mer renodlad pop. Det som för dem samman skulle väl i så fall vara deras sätt att förmedla en känsla i musiken. Det är väldigt personligt och texterna känns stundtals riktigt nakna och hjärtskärande. En tredjedel av den jag var går hem, för en är krossad, en är din. Precis så som jag vill ha det.

Skulle någon tvinga mig att välja "sida" blir det ett lätt val. Oskar Linnros tilltalar mig helt enkelt mer. Både när det gäller musiken och hans utstrålning på scen. Och så var det ju det där med käkbenen. Mamma mia! Inget ont om Daniel Adams-Ray dock, men det är svårt att konkurrera med Linnros.