Jag minns hur du brukade rosta bröd med honung på varenda gång jag kom på besök. Jag minns när jag som sexåring frågade om du skulle vara vid liv när jag började första klass hösten därpå. Jag minns hur du skrattade med orden ”det får vi allt hoppas”. Jag kan fortfarande känna känslan av brädan du hade under bäddmadrassen på grund av din rygg. Jag minns att jag hade svårt att förstå hur något så hårt och obekvämt kunde hjälpa. Jag minns hur du tog bort den och lät mig sova ensam i den stora sängen när jag inte orkade gå hem. Jag kan fortfarande känna doften av din ljusgula stickade kofta med små ”bollar” på. Den där koftan som du bara hade på altanen i sommarstugan de där kyliga sommarkvällarna. Jag minns hur jag växte om dig och gled längre och längre ifrån dig. Hur jag flyttade från staden och försvann från dig mer och mer. Jag känner fortfarande det där dåliga samvetet för att jag aldrig besökte dig de sista åren. För att jag helt enkelt inte orkade se dig så svag, inte för att jag slutade bry mig. Inte för en sekund. Det var bara det att jag var för feg.

Jag har haft flera år på mig att förbereda mig för det här. Flera år att försöka acceptera att döden är oundviklig och ingenting man ska vara rädd för. Ändå sitter jag här nu med en obeskrivlig smärta i magen (jag tror de kallar det saknad) och en dödsskräck jag aldrig någonsin känt tidigare. Det skrämmer mig.

Ni behöver varken kommentera eller läsa, behövde bara skriva av mig. Återkommer när jag samlat tillräckligt med kraft.