How about some facts.


Nu ska jag berätta lite saker för er. Det finns en hel del företeelser här i världen som jag vägrar ändra min syn på. Det är liksom ren fakta egentligen. Ni ska få några exempel.

Ni vet när man efter en hård festnatt vaknar upp med ett huvud stort som ett jordklot och en sådan äcklig smak i munnen att man bara vill dö? Då handlar det inte om att man druckit för mycket alkohol. Nej nej, det handlar enbart om att man glömt dricka de där vattenglasen mellan vinglasen. Enbart.

Eller när man säger att man inte kan träna för att man helt enkelt inte hinner. Då handlar det verkligen inte om att man prioriterar bort den där timmen på gymmet, utan att man hur man än gör inte kan få tiden att räcka till. Jag menar, den där extra timmen i sängen på morgonen är ju livsnödvändig. Och leva det vill man ju.

En annan sak är när jag ibland får höra att jag är lik Katy Perry och Zoey Deschanel (vilket jag, tro det eller ej, får höra då och då). Då innebär det självklart också att de som säger det tycker att jag är exakt lika snygg, het, sexig och vacker som originalen. Inte bara att jag har vissa drag som påminner om dem.

Så nu vet ni. Det här är ren fakta. Inget att diskutera om.

Jag såg en bild från mitt åttiotal.


Minns ni det där med diabilder? Ni vet sådana där som man satte in i en maskin så lystes väggen upp av fotografier? Vi har fulla skokartonger med sådana i mitt barndomshem i Kalmar och nu har äntligen pappa fått tummen ur och gjort några av bilderna digitala. Så här har ni mig för ungefär hundra år sedan. En glad, busig och envis prick om ni frågar min mamma. Själv minns jag inte så mycket. Men jag tror att jag minns den där dagen som sista bilden är tagen. En galet varm mors dag någonstans nära en hängbro i Kalmar. Jag och min kusin trycker i oss resterna från tårtan farmor hade med sig. Kan också vara så att jag fått det här berättat för mig. Svårt att säga. Det sägs ju att allt var bättre förr. Hur fasiken ska man kunna veta det när man inte minns hur det var förr?

Jag var nere men uppe på fem.


För jag var nere men uppe på fem. Det var lite så jag kände tidigare idag. Humöret var ungefär nere vid fotknölarna och jag ville bara dra täcket över huvudet och somna om. Sedan kom jag på det. Jag som ofta får höra att jag måste vara ett av Håkan Hellströms största fans. Hans bok har funnits ute i över en vecka och jag hade inte ens haft den i mina händer innan idag. Katastrof ta mig fan. Så jag gick förbi bokhandeln på vägen till jobbet och voila! Humöret uppe vid max igen. Nu är det jag som kryper ihop i ena hörnet av soffan, invirad i en filt, med den här helt fantastiska boken i knät. Håkans egna historia i form av 80% fotografier och 20% ord. Jag tror nog man kan kalla det hallelujah moment.

Men först: Fisksoppa med en hel drös rotfrukter och en lång varm dusch. Ciao!

bloglovin RSS Instagram