DET KOMMER ALDRIG VARA VI, NEJ HUR HÖGA VI ÄN BLIR.


Foto: Lina Scheynius

Vet ni vad, jag har fått årets första myggbett. Det är nästan så man njuter av det där irriterande kliandet bara för den där känslan att sommaren är riktigt nära. För det är den nu. Vad jag inte njuter riktigt lika mycket av är vetskapen att jag kommer spendera tjugofem dagar av trettio möjliga på jobbet den kommande månaden. För normala människor innebär juni en hel drös av röda dagar som i sin tur innebär ledighet. För mig är det månaden där jag frivilligt anmält mig till en hel drös av övertid. Så jag får skylla mig själv och tänka på alla tusenlappar som kommer trilla in på kontot utöver min vanliga lön lagom till jag går på semester i början på augusti. Då kommer det vara värt det, utan tvekan.

Vad jag försöker säga är väl egentligen att bloggen kommer bli lidande. Kanske till och med värre än den lider just nu. Ni får nöja er med lite sporadiska uppdateringar helt enkelt. Så jag lämnar er med hjärtskärande vacker musik. Ciao!

bloglovin RSS Instagram