JAG SAKNAR DIG JAG SAKNAR DIG.


Var på bio igår och såg något av det jobbigaste jag sett på flera år. Jag saknar dig. Tror mina ögon var torra ungefär tio minuter av etthundratjugo och än idag får jag en klump i magen så fort jag tänker på det. Filmen är baserad på en roman av Peter Pohl. En roman som jag som tonåring läste x antal gånger och grät så mycket att vissa ord flöt ihop med varandra på pappersbladen. En sann historia om hur man överlever efter att ha förlorat en del av sig själv, i det här fallet sin enäggstvilling. Jag vet inte riktigt vad det är som berör mig så otroligt mycket. Kanske är det den överlevande Tinas känsla av att hennes syster gjorde det oförlåtliga och lämnade henne ensam. Kanske är det för det faktum att jag automatiskt målar upp det värsta tänkbara scenariot där en av mina närmsta plötsligt bara försvinner från mig. Det spelar egentligen ingen roll varför, men det var otroligt länge sedan jag kände så mycket av en film. Skådespeleriet var kanske inte hundra procentigt men det är känslan som är det viktigaste, och den går näst intill att skära i med kniv.

Nu tänkte jag försöka muntra upp mig själv med lite Pretty little liars och mörk choklad. Den där med salt i. Otroligt abstinensframkallande! Helt sjukt. Ha en fin kväll!

NEVER MIND I'LL FIND SOMEONE LIKE YOU.


Foton: Carter Smith

Den här helgen har bestått av jobb och sentimentalitet. De flesta av mina finaste har flytt staden till allt från kräftskiva på Öland till festival i Stockholm och jag har varit fast på jobbet. Regnet har öst ner som jag vet inte vad och jag har knappt orkat dra på mascara på ögonfransarna på morgonen. För att jag göra hela saken bättre har det här gått på repeat i högtalarna och jag spenderade min lördagskväll framför en sådan där förutsägbar och fin kärleksfilm som alla behöver se då och då. Den var förresten väldigt mysig så se den om ni har tid.

Nu ska jag alldeles strax lämna jobbet för ett konditionspass på gymmet innan jag placerar mig i soffan igen. Tror det kan vara bra för min nuvarande sinnesstämning.

Tack förresten för era fina ord i inlägget nedan. Det är inte helt lätt att publicera en sådan privat text och inte ha någon aning om vem som läser den.

SOMETIMES IT LASTS IN LOVE BUT SOMETIMES IT HURTS INSTEAD.


Jag minns min första kyss på den där villafesten för x antal år sedan. Jag minns att din piercing skavde i min läpp men att jag var för upprymd av känslan att ha blivit kysst. Jag minns dig som jag under i stort sätt hela gymnasietiden hade i mitt huvud. Hur jag blev alldeles knäsvag när jag var tvungen att gå förbi dig på gatorna i stan och hur din blick fick mig att undra om jag någonsin hade varit så här kär innan. Det hade jag inte. Jag minns inte riktigt hur det slutade vara vi och plötsligt började vara han den andra. Det är och kommer alltid vara ett mysterium, men helt plötsligt kunde jag inte tänka på annat än dina armar runt mig. De där 70 milen kändes som en avgrund, men vi tog varje tillfälle vi fick. Jag minns hur vi såg skräckfilmer i din soffa bara för att du älskade det medans jag låg vettskrämd i din famn. Jag minns hur vi åkte runt i din bil med Turbonegro i högtalarna (trots att jag egentligen hatade musiken) och jag minns hur jag fick dig att älska Kent. Jag minns när du x antal år senare sa att det fanns en annan och jag minns hur jag skrek och slog på dig i panik den där natten på Hultsfredsfestivalen. Jag minns hur jag varken åt eller log på flera veckor, hur jag aldrig någonsin trodde jag skulle bli människa igen. Det blev jag.

Jag minns dig som plockade upp mig från marken efter honom. Du som visade mig glädjen med att stå längst fram på spelningen, du som orkade med mig när det enda jag tänkte på var han innan och du som kysste mig på ett sätt som fick mig att börja tro att vi kanske var mer än vänner trots allt.

Men mest av allt minns jag dig. Du som skurit djupast av dem alla in i mitt hjärta. Jag minns hur du brukade kyssa min navel. Du vet det där ärret jag har där efter ett 16 års snedsteg, för att sedan se mig rakt i ögonen på ett sätt jag aldrig någonsin kommer kunna förklara eller glömma. Vi brukade se på läkarna på Seattle Grace Hospital och gråta ikapp till alla gånger de förlorade en patient. Vi brukade åka i din bil och drömma om hur vi skulle leva våra liv hand i hand med varandra. Högtalarna spelade mest Augustana och Damien Rice och jag kommer aldrig förlåta dig för att du stulit Elephant från mig. Den var ju min och nu kan jag inte lyssna på den utan att kastas tillbaka till när jag ville slita mig själv i stycken. Jag minns även hur jag grät. Hur jag för första gången någonsin grät med en känsla av att jag aldrig någonsin kommer känna mig hel igen. Med en känsla av att det var någon som straffade mig, att det var någon som sa åt mig att bara ge upp. Jag minns hur jag ville skrika, dö, och sluta andas på en och samma gång. Du fick mig att för första gången i mitt liv känna mig totalt livrädd.

Men vet ni vad, man tar sig upp. Man lyckas på något sätt limma ihop sina kroppsdelar och när man minst anar det börjar man sakta men säkert leva igen. Plötsligt minns man knappt varför det gjorde så förbannat ont. Plötsligt minns man bara det vackra och plötsligt finns det någon annan pojke med yvigt hår och vidöppet hjärta som utan förvarning betyder allt.


Ni har önskat fler personliga texter. Här har ni det.

bloglovin RSS Instagram