Igår var vi äntligen på bio och såg Tarantinos nya skapelse Django Unchained. Jag älskar Tarantino och jag älskar den här filmen! 165 minuter av ren och skär lycka. Precis som hans tidigare filmer är det väldigt rått och blodigt. Jag brukar vara den som gärna vänder bort blicken när det blir för brutalt, men på något sätt så lyckas han alltid få det så estetiskt att jag till och med kommer på mig själv med att sitta och le när kulorna viner genom kroppar och väggar. Sedan det där med hans förmåga att skapa intressanta karaktärer och även göra den perfekta castingen till dem. Jag vill nominera mer än hälften till en Oscar. Den här filmen ska upplevas på bio, helt klart.

 

Jag verkar förresten ha en sådan där riktig skitvecka. Den energi jag kände i helgen är som bortblåst och hela mitt inre består av kaos. Jag har än så länge avbokat två träningspass till förmån för filten, soffan och kopiösa mängder te. Egentligen är nog löpbandet precis vad jag behöver, ni vet springa bort lite aggressioner och frustrationer, men istället lyssnar jag på Thomas Stenström och fryser konstant. Imorgon får det allt bli en uppryckning.