MAN MÅSTE BÄRA EN RYMD PÅ AXLARNA

För en vecka sedan stannade allting upp. Ett samtal och därefter är det enda jag kan tänka på hur mycket jag hatar den där jävla vidriga sjukdomen. Den har helt tagit kontroll över mina tankar och jag vet inte vad jag ska göra av all skräck och oro som jag gång på gång försöker trycka ner. 
 
Därför blir det inte mycket bloggande just nu. Istället får ni en av mina absoluta favoritlåtar som just nu körs på repeat. För att hela tiden orka det där lilla extra. Om två veckor får jag äntligen se honom igen här i Göteborg. Mitt i allt kaos och elände så längtar jag ändå efter det. 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
bloglovin RSS Instagram