Jag var sjutton år. Var mitt i en bubbla fylld av småstadsångest och den där jävla tonårs-panikkänslan av att aldrig vilja växa upp. Känslan av en stad som drog ner en till botten av ån. Min syster hade flytt till Göteborg några år tidigare och jag minns otroligt starkt hur hon ringde mig en eftermiddag för att förklara att den där taniga killen med de mörka hårlockarna längst bak i föreläsningssalen plötsligt trodde han skulle bli något. De läste etnologi tillsammans. Jag minns hur allt liksom stannade till första gången jag såg videon. Hur jag på ett nästan skrämmande sätt kände hur enkelt det var att relatera till orden, musiken, känslan. Känslan av att något nytt var på gång. Det var då, den där eftermiddagen för ganska exakt tio år sedan, som hela min musikvärld vändes ut och in. Sommaren efter stod jag i publikhavet på Hultsfredsfestivalen och såg en ung (och relativt påtänd) Håkan Hellström sjunka ihop på sina bara knän i samma sekund som tjugotusen röster tog i allt vad de orkade. Så ramlade jag omkull igen. Hur han inte på något sätt kunde förstå att varenda själ var där för hans skull. Jag minns hur jag sju år senare gick igenom en otäckt destruktiv period efter slutet på ett förhållande och hur För sent för Edelweiss blev mitt mantra. Jag minns hur jag sakta men säkert kände livet komma tillbaka under alla korridorsfester med Tro och tvivel i högtalarna. Jag tror man kan kalla det här en hyllning, men jag tror omöjligen ni kan förstå hur mycket Håkan har präglat mig och min personlighet. Hur han finns bland alla mina minnen, bland mina kärlekshistorier och bland alla sömnlösa nätter. Hur han gång på gång plockat upp mig från marken och fått mig på fötter igen. Jag tror jag behåller den känslan för mig själv för jag kan omöjligen beskriva den i ord så ni förstår. Om två veckor släpps hans sjätte studioalbum Två steg från Paradise och jag är nog mer nervös och förväntansfull än ett litet barn på julafton.